Emme

besviken, ledsen, och deprimerad blev jag då plötsligt. Trots härligt jobbgäng, midsommar imorrn med kompisarna, sluta tidigt idag så blev just denna torsdag till en väldigt tråkig sådan! Jag hatar den här jäkla prestationsångesten jag har alltid! Den går inte att gnugga bort hur många gånger folk än säger till mig att jag duger som jag är och ska va supernöjd över mina resultat i allt jag gör, jag klarar helt enkelt inte av att bara vara ok! Jäkligt trist men samtidigt väldigt sant! I ren frustration blir det milen idag för benen, MINST!

Långledig tills måndag stavas numera min livssituation och DET kan jag åtminstone inte klaga på. Väntar¨just nu på att pappa ska bli klar med jobbet så vi kan åka hem, hem till besvikelsen och föräldrar som kommer säga att "du gjorde ju ditt bästa, var stolt över det och bry dig inte om resultatet" FAST de vet att det inte funkar så för mig, men de vill ändå inte se mig ledsen! Jaja, mitt ansvar och därmed min börda!

tack o hej för idag, ber om ursäkt för alla bekla