Tänkare
Har förmodligen skrivit om detta förut men måste rensa tankarna lite (igen:P). Under gymnasiet så tyckte jag att jag var mogen, ansvarsfull och allmänt vuxen, både i tanke och handling. Men gud vad långt jag är ifrån det nu, vilka framsteg?! jag gjort det senaste året.
Att flytta hemifrån är en mognadsprocess i sig där man måste känna att "nu vill/orkar/kan jag inte bo hemma längre", min främsta anledning var att jag ville flytta till en storstad där jag kunde plugga. Visst, jag kände väl att jag började tröttna på att mamma och pappa bestämde allting, och det sista jag ville var att vår relation skulle drabbas (vilket den gör hos många tonåringar). Att flytta 57mil (hemifrån) var en stor omställning, men också att vara tvungen till att verkligen klara sig själv gör detta till en större utmaning. Visst, mamma och pappa är bara ett samtal bort, men de kan bara ge mig råd och ledning, jag måste utföra alla handlingar själv. Se till att där finns mat i kyl och skafferi, att tvättmedel och toapapper fylls på efter hand, dammsugarpåsar, shampoo, balsam, tvål, att räkningarna är betalda, att hålla koll på hyreskontrakt, försäkringar, lån, studiemedel, bostadsbidrag; ja listan kan göras hur lång som helst. Jag måste veta exakt hur allt ser ut i mitt liv! Om jag ansåg mig vara vuxen när jag lämnade skåne så är jag hästlängder från det idag.
Summa summarum av detta är att jag trivs med att vara vuxen och allt vad det innebär, men ibland vill jag bara vara det där lilla barnet som slapp tänka, och där allt formligen serverades på silvetfat!
Jaja, ni som nu orkat läsa hela vet och har förmodligen redan konstaterat och märkt detta, jag ville bara skriva ner mina tankar, as usual.
Ledig dag idag, tvätt, plugg, tv-tittande, surf, promenad, lite mathandling och matlagning senare så sitter jag här. Imorrn är det skola igen och just nu rullar det på:)
<3
